Konflikt med Svenska kyrkan
Den här sidan är reserverad för information kring en konflikt i Krokoms pastorat med mig som anställd 2019.
Händelserna har påverkat mig djupgående och jag triggas fortfarande av olika saker och mår dåligt. Det är som att ha varit med om ett överfall och blivit misshandlad och tappat tilliten och går omkring med rädslan för att råka ut för det igen.
- Jag är fortfarande missnöjd över agerandet från pastoratets ledning samt stiftet.
Jag klagade min nöd till samtliga i chefsposition, men fick inte särskilt mycket stöd. Skyddsombudet medverkade vid kommande möten men det borde enligt min mening även varit med extern samtalskompetens som stoppat det hela när saker och ting urartade vid uppföljningsmöten. Att "prata ut" på det sättet gagnade ingen av oss. Det borde också ha erbjudits samtalsstöd för oss anställda i företagsvården i ett tidigare skede. Jag fick gå och prata med en psykolog vid ett tillfälle utöver den hjälp som jag själv sökte via HC.
- Jag har tex aldrig fått någon ursäkt för det lögnaktiga beteendet att lura mig till ett möte med dold agenda för att läxa upp mig utan förvarning och de inblandade i konflikten har inte vad jag vet fått någon reprimand för sitt agerande
Jag har som bäst fått en bekräftelse av stiftsjuristen om att mitt agerande varit föredömligt då jag agerat som förälder. Det är skönt men jag tycker att det borde ingå i biskopens tillsynsansvar att reagera och agera när personalärenden hopas och är av det här slaget. De inblandade borde rimligen ha fått en reprimand för sitt agerande mot mig.
Kort resumé:
14/8 2019 vandring för personalen med respektive till Prostböle. Det sas till mig och inför min man att vi skulle ha ett möte med konfirmandplanering dagen därpå. Min man och jag tyckte det var konstigt då chefen och Kollega a höll på och viskade om det.
När jag kom på mötet dagen efter var även Kollega 2 med. Det visade det sig att jag skulle få en uppsträckning för att jag 3 månader tidigare, i maj, skickat in en lägerutvärdering dikterad av min son som varit negativ kring saker som hänt på lägret, tex att de skulle ha sjungit 3 timmar i sträck, samt att de blivit tilldelad dramaroller till konfirmationen som han inte kände sig bekväm med. Han pratade om det med ångest i rösten så jag erbjöd mig att hjälpa honom och skicka in hans synpunkter med hopp om förändring men fick aldrig något svar.
Chefen påtalade att brevet varit välformulerat och jag förstod direkt att han och de övriga trodde att jag hade författat brevet själv! Sen sa Kollega 1: "du trodde väl att det skulle göra skillnad men det blev det inte". (Jag förstod att hen medvetet låtit bli att bemöta min son för att inte tillgodose mig). Jag fick också höra att min son inte varit "Guds bästa barn". (Måste man vara det för att vara i kyrkans grupper? Det skulle jag aldrig säga till en annan förälder).
Kollega 1 flippade ur totalt och vräkte ur sig allt som hen retat sig på mig genom årens lopp. Nästan stod över mig och skrek. Chefen lät det ske. Kollega 2 gjorde vissa inpass.
Jag pratade för min sons sak och besvarade deras frågor och påhopp men blev alltmer arg. Jag hade stått ut med att Kollega 1 klagat på en massa saker under årens lopp. Alltifrån att jag inte kunde göra riktigt kaffe, till att hen tyckte att jag inte var en "riktig musiker", till att hen klagat om disk en lördag när hon var in i fhemmet fastän det inte var verksamhet och jag skulle ta det på måndan, att jag gjort inlägg på Facebook i församlingens namn om en flagghissning, att jag skrev för långa mail osv.
Efter mötet blev allting ännu sämre. Vi hade uppföljningsmöten med pajkastning från båda håll och att rensa luften var ett dåligt koncept. Jag upplevde att kollegerna alltmer gaddade ihop sig mot mig. De utestängde mig från 2 gudstjänster i coronatid till förmån för Kollega 2s damkör. Gudstjänster som jag jobbat på i alla år. Istället var jag tvungen att jobba i andra församlingar.
Kollega 1 kritiserade mig också inför hela arbetslaget när jag fått uppgiften att ta emot konfirmandanmälningar. Hon sa rent ut att hon trodde att jag skulle placera hennes konfirmander i en annan församlings grupp.
Jag försökte begära omplacering i pastoratet men ledningen gav inget gensvar. Jag fick istället ta grupper i andra församlingar vilket innebar att det tillkom mycket fler resor, vilka bidrog till stress. Jag fick höra att man inte kan flytta på en präst eller utesluta den från att ha en konfirmandgrupp. Att jag hade den färskaste utbildningen med inriktning mot konfirmandverksamhet gav inte företräde i hemförsamlingen men jag fick arbeta med konfirmander och barn i andra församlingar och det fungerade bra. Problemet kvarstod dock att vi inte klarade samverka i hemförsamlingen. Där försökte jag undvika mina kolleger och mådde allt sämre.
Till slut bröt jag ihop och sa att det måste vara nog. Att vi inte skulle elda på konflikten.
Därefter blev jag sjukskriven i en virusinfektion efter en utlandsresa. Mitt immunförsvar var i botten på grund av stressen. Jag hostade i 7 veckor och utvecklade panikångestsyndrom med suicidala tankar. Efter 12,5 månader på hel- och deltidssjukskrivning återgick jag i arbete och fick helt okej arbetsuppgifter i annan församling, men insåg att vi aldrig skulle kunna samverka igen i hemförsamlingen.
För att komma ifrån allt tog jag tjänstledigt för studier, men insåg att jag inte skulle få studiemedel hela studietiden då jag föll på åldersstrecket. När en kollega riskerade bli uppsagd vid en organisationsförändring erbjöd jag mig till kyrkoherden att gå mot 6 månadslöner. Den uppgörelsen var en förutsättning för att jag skulle ha råd att slutföra mina studier och löste såväl arbetsgivarens som mitt problem.
Går smärtan att komma över? Det går att leva vidare och inte tänka på konflikten och den efterföljande sjukdomsperioden dagligen, men så länge jag bor i församlingen och stöter på personer som orsakat mig smärtan är det tufft.
...............
Med facit i hand har livet gått vidare och jag har fått en tjänst som lärare som jag trivs med, men minnen av den svåra tiden är tärande. Jag hade aldrig valt att omskola mig om jag hade sluppit och hela perioden av utmattning och ångest samt den efterföljande studietiden med dålig ekonomi har drabbat min familj hårt. Barnen har sett mig vara på botten. En mamma som gråtit och haft anfall och attacker. En mamma som inte ens klarat gå på affären den första tiden utan att få sammanbrott. Och lång tid, som fortfarande pågår, när det inte har funnits pengar till mat.